”Lagstiftning är inte rätt väg att gå” kan det heta. Varför det? När man i andra fall möter beteenden, som är motbjudande och skadliga så är en elementär åtgärd i ett rättssamhälle att man förbjuder dem och lagför de individer som utövar dem.
Dödläget beror till stor del på en felaktig definition. Mobbning har hos oss kommit att definieras inte som ett brott i brottsbalkens mening, utan som ett miljöproblem, som det ankommer på skolans eller arbetsplatsens egna ansvariga att lösa själva. På samma sätt har det funnits tider och kulturer, där man ansåg det rimligt att till exempel våld i familjerelationer hanterades av släktens överhuvud eller personer i farföräldragenerationen. Så gör vi inte längre hos oss. Människor som själva befinner sig inom våldsutövningens operationsområde kan naturligtvis inte på ett rättssäkert sätt anförtros uppgiften att lösa problem som förutsätter opartiskhet och fristående auktoritet.
Det fanns också en tid, inte så avlägsen, då man ansåg, att alla slags destruktiva beteenden enbart berodde på samhället och den omgivande miljön, aldrig på den enskilde förövaren själv och dennes egna val. I fråga om mobbning kan vi se en kvarleva av detta synsätt. Men mobbning kan aldrig hejdas om man inte spårar upp och bestraffar dem som anstiftar och deltar i handlingen. Man kan jämföra med kampen mot våldtäkt som medel i krigföring. Även i detta sammanhang har man försökt slingra sig ifrån det personliga ansvaret genom att skylla på kultur och strukturer.
Det ena antimobbningsprogrammet efter det andra visar sig vara verkningslöst. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om kränkande särbehandling i arbetslivet har aldrig fungerat. Mobbning kan nämligen sällan eller aldrig lösas inom den organisation där den uppstått. Eftersom mobbning i grunden är ett antisocialt och kriminellt beteende behövs adekvat kriminologisk kunskap och kompetens för att komma till rätta med den.
Då nu vuxenmobbning kommit att definieras som arbetsmiljöproblem och jämställas med olyckshändelse anses den också falla inom gränsen för den korporativistiskt präglade samhällssektor, där arbetsmarknadens parter är vana att regera själva. Där drar sig det demokratiska systemets företrädare för att gå in av rädsla för att beskyllas för intrång. Därför måste mobbning omdefinieras och erkännas som ett brott i brottsbalkens mening oavsett i vilken miljö den sker. Den som genom upprepade kränkande ord och handlingar stöter ut någon annan från ett socialt sammanhang, som är av väsentlig betydelse för denne ska dömas till böter eller fängelse. I flera länder går utvecklingen åt detta håll, till exempel Frankrike, Nederländerna och Polen. I Japan dömdes nyligen skolmobbare till höga böter. Om Sverige skyndar på kan vi fortfarande räknas som föregångare på området. Om mobbning omdefinieras på detta sätt kan riksdagens ledamöter känna sig fria att gå in med lagstiftning. Detta bör ske utan dröjsmål. Alla fakta finns redan på bordet.
Lagen måste utformas så att den omfattar alla slag av allvarlig kränkning, utstötning och diskriminering vare sig det sker i skolan, i arbetslivet, på nätet eller någon annanstans. Det behövs en skarp, samlad och konsistent lagstiftning och ett explicit förbud med straffsanktioner i brottsbalken. Där handlar kapitel tre om ”brott mot liv och hälsa” och kapitel fyra om ”brott mot frihet och frid”. Där hör mobbning hemma. Centerpartiet tog redan 2013 ställning för kriminalisering av mobbning. Vi får hoppas att fler följer efter och att nästa mandatperiod ska medföra riksdagsmajoritet för frågan.
Snart är det skolstart igen. Hur många barn kommer att gå till skolan med ångest och ont i magen?